Sådan far sådan dotter

Eftersom det kändes omoderna att oroa sig över barnens framtid och eventuella möten med faror i en livsfarlig värld fick de redan som mycket små genomgå klanens numera obligatoriska skola. Man skulle kunna kalla den arbetsmetodik enligt pappa. I stora drag ingick följande; klättra i träd, gräva gropar och flytta sten. Spåra, nedlägga och ta reda på djur. Fånga fisk, ta reda på och grava eller torka densamma. Ta isär och sätta ihop olika utrustningsdetaljer i totalt mörker. Förflyttning i alla typer av terräng, företrädelsevis nattetid, med tung packning. Gillrande av fällor, grundläggande camouflageteknik och enklare försåtsminering. Närstridsteknik, mörkerorientering och skytte med de flesta kända vapen. Denna enkla utbildning skulle självklart bespara mig vidare mankemang och en oviss framtid sittandes utanför hemmet iförd snickarbyxor, stråhatt, och dubbelpipigt muskedunder. Senaste livstecknet från den migrerade dottern gör att jag nu överväger att skriva en bok i ämnet. 

Selfie

Min kompis Kjells klasskamrat hade kanske rätt. Kjelle beskrev mig för henne varvid hon utbrister:

– Jaha, han som ser så arg ut.

Va Fan. Jag har aldrig förstått varför man ska le på bild och sist jag gjorde det påstod någon att det såg ut som om jag hade mycket tänder?

På den första bilden är jag skitsur för farsan grälat på mig i flera dagar då den årliga klassfotograferingen vankades.

– Du måste klippa dig och du kan inte ha svarta hårdrockskläder på varenda bild.

Jag blev följaktligen ivägskickad till frisören som uppenbarligen var i maskopi med farsan och klippte av alldeles för mycket. Babykläderna på bilden skyller jag också helt på farsan.

På den andra bilden är jag nog mest uppgiven för att någon galning, minutiöst, rakat av en det sista håret, tvingat upp en i ottan och dessutom bestämt att man måste springa tolv kilometer, innan frukost, varje dag.

Som spartan ingår det absolut inte i arbetsbeskrivningen att le. Att folk oavbrutet skjuter på en, fast än man har blå basker, gör det dessutom enkelt att följa tidigare instruktion vilket framgår med önskvärd tydlighet.

På väg hem från helgens, fantastiskt trevliga, mässa och kurs på Najc i Gävle funderade jag av någon anledning på ovanstående och tänkte att jag måste ändra den här negativa trenden med en positiv och leende så kallad ”Selfie”. Eftersom jag körde bil och inte alls kunde tänka mig att stanna, kändes det direkt oansvarigt att börja ta självporträtt med mobilkameran. Kort senare var dock problemet löst. Jag ökade hastigheten, log och gjorde V-tecken. Vet inte om den första bilden blev bra men enligt uppgift ska kamerorna ta väldigt skarpa och fina bilder och de har ju dessutom blixt. För att vara på den säkra sidan tog jag några till. Det är ju precis som i gamla tider. Kopiorna kostar ganska mycket per styck och man får vänta ett tag innan bilderna kommer med posten.

Älvdalen…

När jag skulle välja gymnasielinje fanns bara ett fåtal, samtliga med högst tvivelaktig inriktning för en person vars organism och persona, på kort tid, genomgått en transformation i paritet med den i filmen Flugan.

Inte nog med att det nyligen hade börjat växa ut hår på alla möjliga ställen, rösten lät som en av gubbarnas på bänken i centrum och man kunde plötsligt sova tjugo timmar om dygnet. Nu skulle dessutom resten av ens liv avgöras i detta ödesval.

Jag letade desperat efter linjen man skulle gå om man ville bli Jacques Cousteau, pälsjägare eller möjligen ny gitarrist i Motörhead. Min kloka fader menade att en god utbildning är en bra investering och ekonomer kommer alltid behövas varför jag intet ont anande påbörjade min treåriga bana mot en Gymnasieekonomexamen.

Alla i min klass såg ut som Gordon Gekko, hade midjekorta kavajer med uppvikta ärmar i obegripliga färger och skulle bli börsmäklare. Jag hade långt hår, lyssnade på Metallica och ville bara fiska. Min nyvunna misstänksamhet mot vuxenvärlden befästes under lektioner i olika ämnen men framförallt under de outhärdliga timmarna i arbetsmetodik.

Några veckor varje år har jag den stora äran att vara gästlärare på Älvdalens Utbildningscentrum. Här pluggar ungdomar som vill jobba med fiske, jakt och naturturism. Förutom att varna dem för Gordon Gekko, att undvika arbetsmetodiklektioner till varje pris, så hjälper jag dem att bli bättre flugfiskare. Under sina tre år genomgår de en genomgripande utbildning gällande såväl utrustning, kastning som praktiskt fiske vilket gör dem till ess i disciplinen och slutligen fullfjädrade kastinstruktörer. Jag vill i regel inte åka därifrån när veckan är över. Tack för i vår alla intresserade, duktiga och sköna elever och lärare.

Nu trodde du kanske att det här skulle handla om fiske men det är fel.

När jag genomförde min militära utbildning på ett av försvarets baskerbärande elitförband, sa en av våra instruktörer; - det farligaste djuret i skogen är ni.

Om någon mot förmodan dittills varit mörkrädd så gick det över just i den stunden. På vår slutövning vågade soldater från andra förband inte stanna och släppa vatten vid vägkanten för de var rädda att rovdjuren skulle ligga och lura i mörkret, vilket var berättigat då vi gjorde just det.

Jag tillbringar oproportionerligt mycket tid vid vatten och i naturen och behöver ibland skydd mot elementen. Eftersom jag ser mig själv som ett rovdjur har jag tröttnat på prasslande skalplagg. Jag vill röra mig ljudlöst som en björn när jag hasar runt på mina kära myrar. Jag märker att min kompis Nisse tycker att jag är extrem men jag vill vara lika tyst som de andra djuren.

Jag har stolt burit skägg sedan jag muckade från tidigare nämnda jägarförband och har kommit till insikt om att skägg är mycket praktiskt. Ansiktshår ger kamouflage, skyddar mot elementen, går att gömma saker i och är mycket tyst varför jag under senare tid startat ett nytt, och som det tyvärr verkar, långsiktigt projekt. Som alla med ansiktshår vet, börjar det väldigt trevande men efter återkommande rakning finns det ingen återvändo, håren blir styvare och mer talrika. På förekommen anledning har jag börjat anlägga päls. Helkroppsrakning borde alltså ge samma effekt och ett ogenomträngligt skyddade pansar som dessutom är både tyst och mjukt. En skrämmande insikt är dock att jag inte är speciellt kroppsligt behårad. Hårt slit, mycket hyvlar och ihärdighet borde dock leda i rätt riktning. Familjen är i nuläget inte förstående men jag övertalar alla medlemmar att raka sig för sitt eget bästa…

Tornedalen.

Det mesta jag gillar kommer ifrån eller finns i Tornedalen. Först och främst familjens överhuvud, farsan, fantastiska vänner, riktigt varm bastu, Hapankorppuja, massa snus, skitstora laxar och ännu större älgar. Stenhårda kvinnor som kan backa med släp, koka köttsoppa, gillra en råttfälla och naturligt klär i gummistövlar. Sist men inte minst Raubtier – Haparandas stolthet och Tornedalsmetall som det slår gnistor om. Pär Hulkoff skaldar i paritet med Karin Boye, Nils Ferlin och Gustaf Fröding. Nya albumet Pansargryning är äntligen här och jag lyssnar och ler.

Skjut, gräv, tig! – Rovdjuret lever. 

Tillbaka efter Vildmarksmässan i Norge.

Mässhelg igen. Den här gången i Lillestrøm i Norge. Alltid lika trevligt att besöka vårt grannland i väster. Många dedikerade flugfiskare, mycket fiskesnack och många nya trevliga bekantskaper.

Min uppväxt präglades av fiske, serietidningar och Heavy Metall och jag har alltid försökt få mina barn att uppskatta dessa finkulturella pärlor. Med varierande framgång har vi läst Lucky Luke, Asterix och Spirou vid läggdags. Jag måste dock medge att Loranga, Mazarin & Dartanjang också lästes mest eftersom Barbro Lindgren skrivit de förträffliga böckerna om Mattias varför hon tillhör den obligatoriska barnlitteraturen.

Black Sabbath, Motörhead och Metallica har gått varma under barnkalasen men uppenbarligen har det inte haft avsedd effekt. Min son, som förövrigt är en veritabel uppslagsbok gällande all musik, gillar electronika och min dotter som faktiskt är på god väg att försörja sig som muiker säger; -Pappa, det där är faktiskt inte bra. Jag som närt drömmen om en Lita Ford eller möjligen Joan Jett i familjen :(.

Hela våran familj är som Pippi Långstrump, besvärliga människor med egen vilja. Vi hade ingen Lilla gubben, ingen väska full med guldpengar, inget hus likt villa Villekulla och det närmaste man kommer Herr Nilsson var en jävligt otäck leksaksuggla.

Hur som helst är jag stolt över mina barn. Simon är på god väg med sina journaliststudier, pratar japanska obehindrat och är en av europas bästa i Smash. Moa som pluggar i London är på god väg att försörja sig på sin musik. Håll till godo alla monsterdiggare…

Spännande ny säsong 2014

Nygammalt samarbete med Hardy/Greys, ny sommarklänning och skägget växer igen, kan det bli bättre? Äntligen är nya hemsidan klar och nyhetsbloggen uppe och kör. Här kommer det att hända grejor så håll er uppdaterade.