När jag genomförde min militära utbildning på ett av försvarets baskerbärande elitförband, sa en av våra instruktörer; - det farligaste djuret i skogen är ni.
Om någon mot förmodan dittills varit mörkrädd så gick det över just i den stunden. På vår slutövning vågade soldater från andra förband inte stanna och släppa vatten vid vägkanten för de var rädda att rovdjuren skulle ligga och lura i mörkret, vilket var berättigat då vi gjorde just det.
Jag tillbringar oproportionerligt mycket tid vid vatten och i naturen och behöver ibland skydd mot elementen. Eftersom jag ser mig själv som ett rovdjur har jag tröttnat på prasslande skalplagg. Jag vill röra mig ljudlöst som en björn när jag hasar runt på mina kära myrar. Jag märker att min kompis Nisse tycker att jag är extrem men jag vill vara lika tyst som de andra djuren.
Jag har stolt burit skägg sedan jag muckade från tidigare nämnda jägarförband och har kommit till insikt om att skägg är mycket praktiskt. Ansiktshår ger kamouflage, skyddar mot elementen, går att gömma saker i och är mycket tyst varför jag under senare tid startat ett nytt, och som det tyvärr verkar, långsiktigt projekt. Som alla med ansiktshår vet, börjar det väldigt trevande men efter återkommande rakning finns det ingen återvändo, håren blir styvare och mer talrika. På förekommen anledning har jag börjat anlägga päls. Helkroppsrakning borde alltså ge samma effekt och ett ogenomträngligt skyddade pansar som dessutom är både tyst och mjukt. En skrämmande insikt är dock att jag inte är speciellt kroppsligt behårad. Hårt slit, mycket hyvlar och ihärdighet borde dock leda i rätt riktning. Familjen är i nuläget inte förstående men jag övertalar alla medlemmar att raka sig för sitt eget bästa…