Min kompis Kjells klasskamrat hade kanske rätt. Kjelle beskrev mig för henne varvid hon utbrister:
– Jaha, han som ser så arg ut.
Va Fan. Jag har aldrig förstått varför man ska le på bild och sist jag gjorde det påstod någon att det såg ut som om jag hade mycket tänder?
På den första bilden är jag skitsur för farsan grälat på mig i flera dagar då den årliga klassfotograferingen vankades.
– Du måste klippa dig och du kan inte ha svarta hårdrockskläder på varenda bild.
Jag blev följaktligen ivägskickad till frisören som uppenbarligen var i maskopi med farsan och klippte av alldeles för mycket. Babykläderna på bilden skyller jag också helt på farsan.
På den andra bilden är jag nog mest uppgiven för att någon galning, minutiöst, rakat av en det sista håret, tvingat upp en i ottan och dessutom bestämt att man måste springa tolv kilometer, innan frukost, varje dag.
Som spartan ingår det absolut inte i arbetsbeskrivningen att le. Att folk oavbrutet skjuter på en, fast än man har blå basker, gör det dessutom enkelt att följa tidigare instruktion vilket framgår med önskvärd tydlighet.
På väg hem från helgens, fantastiskt trevliga, mässa och kurs på Najc i Gävle funderade jag av någon anledning på ovanstående och tänkte att jag måste ändra den här negativa trenden med en positiv och leende så kallad ”Selfie”. Eftersom jag körde bil och inte alls kunde tänka mig att stanna, kändes det direkt oansvarigt att börja ta självporträtt med mobilkameran. Kort senare var dock problemet löst. Jag ökade hastigheten, log och gjorde V-tecken. Vet inte om den första bilden blev bra men enligt uppgift ska kamerorna ta väldigt skarpa och fina bilder och de har ju dessutom blixt. För att vara på den säkra sidan tog jag några till. Det är ju precis som i gamla tider. Kopiorna kostar ganska mycket per styck och man får vänta ett tag innan bilderna kommer med posten.